Då var dagen D här eller egentligen inte. Min bror mutade mig med en extra vecka till om jag följde med honom ut och åt, när han skulle första gången efter flera veckors isolering få komma ut tbx till verkligheten. De var inte så svårt att motstå den frestelsen, funderar bara fortfarande varför jag valde kyckling till mat?
Veckan övrigt har inte varit nådig: Föräldrar som har mer ont, en av anställda som hamnat på sjukhus, dataproblem hos svägerska, andra svägerskans man som hamnat på sjukhus, vänner som behöver stöd då problem med förhållande och brors företag som behöver uppmärksamhet mer än vanligt, då ordinarie personal finns ej på plats och där med blir allting lite mer komplicerat. Att jag själv svimmar på trapporna hemma och mannen vaknar med ögoninfektion som ser inte vacker ut, kändes som att vad mer behöver hända denna vecka? Men jag är så tacksam, vi alla är vid liv och har en enorm styrka att hjälpa varandra på ett eller annat sätt.
Imorse när jag vaknade så bad jag verkligen högre makter att min vecka trots allt har gett resultat, då jag har princip bara levt på viktväktarnas kyckling verona. Jag ljuger inte om jag säger att jag ätit det 6 dagar till lunch och 6 dagar till middag. Pepsi maxen kunde jag inte utesluta, men jag har verkligen hållit mig till poängen.
Jag hinner knappt ner trapporna när jag börjar få sådana magsmärtor och börjar kallsvettas, är spyfärdig och håller på tuppar av. Tur i oturen att sonen fått laxeringsmedel när han ätit så mycket penicillin kurer, för jag hade i kombinerat av att äta ensidigt och morfin blivit förstoppad. SÅ GÖR ALDRIG DET JAG GJORDE DEN HÄR VECKAN!
Efter ett par timmar, när jag börjar återkomma till denna värld får jag ork att väga mig och när vågen visar minus 1,5kg vet jag inte riktigt om jag är glad eller om jag är ledsen. Jag är bara utmattad och fundersam!
Efter massa funderingar och diskussioner hemma gör jag det jag trodde inte jag skulle göra, jag ringer min bror och frågar om vi kan mötas på halva vägen. Jag betalar 10 000kr och så glömmer vi hela vadslagningen! För just nu efter allt som har hänt får det mig mig att inse att det viktigaste är inte pengarna, utan att jag faktiskt har hälsan kvar. Inga pengar i världen kan köpa tillbaka min hälsa och jag har redan fått den största vinsten av dem alla, jag har gått ner ytterligare 9.8kg! Brorsan förstår mig och han är villig och mötas ännu närmare, jag betalar honom 5000kr, för jag har kämpat så otroligt bra! TACK!
Men som vi diskuterade, så var inte tanken att jag ska göra det bara för pengarna skull utan de här skulle bli en livsstil och jag ska inte gå upp i vikt nu. Jag kommer fortsätta att kämpa vidare och ska gå igenom även jämviktsprogrammet. Min resan är långt ifrån över! Men just nu är det skönt att få göra i min egen takt, utan press och dålig samvete.
Valborg idag och de har bjudits en trevlig dag, trots allt som händer runtomkring oss. Men mer om det imorgon dagens inlägg. Hoppas ni alla läsare får en riktigt trevlig och somrig valborg!
Mot samma mål, i min egen takt utan press!
1 kommentar:
Halva vägen var och hälsan går först! Fortsätt kämpa, i egen takt!
Skicka en kommentar